Standarden bakom den
Flygbolagens boardingkort använder ett dataformat fastställt av IATA Resolution 792, standarden Bar Coded Boarding Pass. Den låter vilket flygbolags eller flygplats skanner som helst läsa vilket bolags kort som helst, även för anslutningsflyg.
IATA:s medlemmar gick över från boardingkort med magnetremsa till boardingkort med streckkod under 2000-talet, och branschen nådde full BCBP-användning omkring 2010.
Vilka streckkodstyper som används
Tryckta boardingkort använder PDF417, en staplad linjär streckkod. Mobila boardingkort som visas på en telefonskärm kan använda Aztec, QR eller Data Matrix, där Aztec är särskilt vanlig i flygbolagsappar och telefonplånböcker.
Data inuti är samma text i fast format oavsett vilken symbologi som används, så streckkodstypen speglar mest vad skannrarna och mediet klarar bäst.
Vad streckkoden innehåller
Data är mestadels vanlig, okrypterad text i fält med fast bredd, och vilken streckkodsläsare som helst kan avkoda den. Den obligatoriska delen täcker varje flygsträcka, och valfria fält kan lägga till saker som frequent flyer-nummer, följda av en valfri säkerhetssignatur.
- Passagerarens namn (efternamn och förnamn)
- Bokningsreferens (PNR-kod)
- Flygplatskoder för avgång och destination
- Flygbolag och flygnummer
- Flygdatum, som dag på året
- Klass, plats och incheckningens ordningsnummer
Varför du inte bör lägga ut ett foto av ett boardingkort
Ett foto av ett boardingkort, även bara av streckkoden, kan avslöja passagerarens namn och bokningsreferens. Med de två uppgifterna kan någon ofta logga in på bokningen på flygbolagets webbplats, se personuppgifter och i vissa fall ändra eller avboka resan.
Det är säkrare att hålla boardingkort privata och att strimla tryckta kort efter resan i stället för att slänga dem hela.