Vad standarden omfattar
ISO/IEC 15438 specificerar PDF417-symbologin: start- och stoppmönstren, radindikatorerna, kodordsmönstren, kompaktionslägena för text, byte och siffror samt felkorrigeringsnivåerna. Den omfattar också besläktade varianter som kompakt PDF417, ibland kallad trunkerad PDF417.
PDF417 utvecklades av Ynjiun P. Wang hos Symbol Technologies 1991. Namnet kommer från dess kodord, vart och ett 17 moduler brett och uppbyggt av 4 streck och 4 mellanrum.
Struktur och kapacitet
En PDF417-symbol har 3 till 90 rader och 1 till 30 datakolumner. Felkorrigeringen använder Reed–Solomon-koder över en kropp med 929 värden, med nio nivåer från 0 till 8 som lägger till mellan 2 och 512 felkorrigeringskodord.
Som mest rymmer en symbol ungefär 1 850 texttecken, 2 710 siffror eller 1 108 byte. Den mindre varianten MicroPDF417 har en egen standard, ISO/IEC 24728.
- Rader: 3 till 90
- Datakolumner: 1 till 30
- Varje kodord: 17 moduler, 4 streck och 4 mellanrum
- Felkorrigeringsnivåer: 0 till 8
Utgåvor och användning
Den första ISO-utgåvan publicerades 2001, följd av en utgåva 2006 och den nuvarande utgåvan från 2015. PDF417 används på många nordamerikanska körkort och id-kort, på boardingkort av papper enligt IATA:s format för streckkodade boardingkort samt på frakt- och myndighetsdokument.